en tanke slog mig precis nu. jag har kollat på "tonårsliv" på datorn där en av tjejerna har en ätstörning.

det känns bara som att även om jag är instäld på att bli frisk och få leva det liv som jag förkänar
så är det svårt att kunna tänka sig en framtid utan min ätstörning. anorexia med hetsätning och självränsning. som dom så fint kallar det.
hela kontollen som man tror att man har, kaloriräkningen, fixeringen av vikten och hur mycket fett man har på kroppen.

jag har haft min ätstörning i nästan 6 år och ingen förstod förrän 1 år tillbaka när jag själv berättade. jag försökte flera gånger under den här perioden kräkas och tankarna på hur mycket fett, godis, dricka allt man stoppar i sig hur mycket det kommer synas på vågen.

och just det här med att jag aldrig har varit farligt underviktig, jag har legat under BMI-gränsen men den här ångesten och paniken jag får av att veta att jag aldrig kunde gå ner till det jag ville för att jag fortfrande hade kvar reflexerna på att kroppen säger åt mig att äta när man inte tänker på det. och sen kompenserar man upp det med kräkningar, över träning, långa promenader(helst löpning), mer bantning. 

vad kommer jag att bli utan min anorexi med hätsätnng och självränsning? det är en skrämande tanke.