Syster och hennes kille pratar fortfarande och jag är hungrig.

Jag känner mig inte hungrig (kanske för att jag är så himmla orolig) men ett tydligt tecken på att jag har ätit allt för lite idag är att jag äter smådogis. Jag vet inte om det själv att jag tar godis. Men märker det när jag sväljer ner dem. Och då är det försent för att göra nånting. Jag vill ju inte gå på toa igen, för det gör ju ingen gladare. Alla mår ju bara sämre av det.

Så jag borde ju äta nånting. Borde. Klockan är ju ändå över åtta. Men tråts att jag vet att jag behöver mat så finns det något inom mig som säger nej. Som säger åt mig att inte gå till köket för att leta fram nånting. Fortfarande är det så himla svårt att ta steget och ansvaret för att göra det för göra det för mig själv.