När jag först blev sjuk i det här och innan jag fick komma in på FREJA så gick jag på ungdoms psykiatrin i min hemstad.

Det är alltid där man börjar. Kanske inte i hemstaden med i den stad man är skriven. Och om man inte kan få någon kontakt där kan man alltid kontakta ungdomsmottagningarna eller om det finns någon ungdoms hälsa.

Men jag gick på Psykiatrin. Jag hde en egen kontakt och jag hade en sjukgymnast. Sjukgymnasten hjälpte mig väldigt mycke. Jag älskade att få gå dit varje vecka. Att få en liten stund för sig själv i all denna skit är mycke värt även om man inte tror på det.

Men tyvärr så var det nästan det enda som jag kunde få ut något bra av. Och tyvärr är inte psyk här så pass utvecklat för att kunna hjälpa mot ätstörningar. Jag provade precis allt som fanns att göra här. Jag gick på en intensivvecka full med information om mat och varför man behöver mat och om ångest . . . Vi lärde oss inget om hur vi skulle lägga upp mat på tallriken eller hur vi skulle göra för att jobba igenom ångesten och heller inte hur man skulle kunna undvika kräkningarna. Sen gick jag på matstöd två omgångar. Där var vi mellan 3-4 stycken samtidigt. ovh vi kom till lunch och fick åka hem efter middan. Så vi fick ju dom stora målen men alla andra mål som jag skulle klara av själv var väldigt långt borta. Och jag fortsatte att gå regelbundet på toaletten.

Men när jag innan jul förra året svimmade (på grund av för lite mat) insåg jag att jag har ett problem som jag inte kan jobba mig ifrån själv. Så då börjde min kamp om att få en remiss till FREJA-gården. Eftersom att jag visste mycke om FREJA och jag vet några som varit där kändes det självklart att jag skulle dit. Men fick mycke motstånd från hela psykiatrin. Och jag har ju legat under BMI gränsen men det har inte varit "så mycke". Så de som skulle skriva remissen tyckte att det skulle bli för dyrt att skick upp en tjej som inte är gravt underviktig. Så mina tankar var ju att jag var för tjock. Även om jag nu kan förstå att dom inte menade att jag var för tjock och behövde gå ner i vikt ännu mer. Så blev min tolkning av det så.

Och det är ju inte vikten som det handlar om egentligen. Det är bara symtomen på det verkliga problemet. Det har jag fått lära mig nu på FREJA.

Men efter mycke tjat från mig och mina föräldrar  och ett antal panikångest attacker inför psykologer, kuratorer och läkare Så fick jag tillslut min välförtjänta remiss. För jag visste att det jag behövde (lämna över min kontroll i andras händer 24 timmar om dygnet för att kunna äta och i slutändan må bra) kunde jag inte få här.

Men sen är det så att alla landsting har olika utveclad plan mot ätstörningar. Och bara för att jag inte kunde få den vård jag behövde här kan ni fortfarande få det via er psykiatri. Och kom ihåg att om ni inte kan få hjälp på en gång av erat kandsting så finns ungdomsmottagningen.

Förlora inte hoppet! Hjälpen finns.