Har tagit mig en cykeltur idag. Först till mamma för att äta lunch med henne. Blev kycklingsallad för oss båda. Men rostad lök. Hur gott som hellst. Jag har lixom aldrig ätit det förut. Så det var gott faktiskt. 

Sen tänkte jag att då kan jag ju cykla ner till IKEA oxå. När jag ändå var i farten lixom. Och jag skulle ju faktiskt ha skivor för att kunna säkerhetskopiera. Så jag for iväg. Ner till MEDIA MARKET. Gick hur bra som hellst. Men sen när jag skulle hem. Då blev det lite jobbigare. Jag tänkte lixom inte på att det skulle vara uppförsbacke hela vägen från IKEA och hem. Då menar jag verkligen hela vägen!
 
Och jag orkade ju inte cykla hela vägen. Så jag fick gå nästa hela vägen upp med cykeln i handen! Och törstig var jag. Så jag gick in på ICA-MAXI i birsta och köpte mig en MER-festis. Det tyckte jag att jag förkänade.

Man märker verkligen att jag inte har tränat på länge. Det är typ ett år sedan jag slutade första gången. Och ungefär ett ½år sen som jag slutade träna på riktigt. Det är helt sjukt egentligen. Att man kan bli så inne i något. att det blir ett måste i livet. Man tror inte att man inte ska klara sig utan det. Man kan lite till. Mn kan alltid göra lite bättre, man kan alltid göra tio till, man kan alltid pressa sig till maxgränsen och lite till fyra-fem tim/dag sju dar/veckan!

Även fast jag själv har varit mitt upp idet. Och vet hur man tänker. Så förstår jag ändå inte hur man kan göra det. Varför går det överstyr? När går det överstyr? Vart går gränsen?