I veckan hade jag min slutfördjupning. Alla har två fördjupningar/behanlingsperiod.

Första fördjupningen handlar om att personalen ska lär känna patienten. Man går igenom ens egna historia och vad man vill och tror sig få ut av behanlingen. Avd an vill läga mest vilt på. Inte så himla komplicerat. Man svarar på personalens frågor.

slutfördjupningen var ännu värre tyckte jag. Jag var så satns nervös så jag trodde jag skulle dö. På slutfördjupningen måste man tänka till vad har jag hunnit med här. Vad har gått bra, vad ska jag jobba vidare med, vad kan jag lämna lite åt sidan. Nu måste man helt plötsligt tänka till. Och jag stt uppe länge på onsdag natt för att fundera på målsättnngarna jag hade satt upp.

Men trots all nervositet fick jag ut något av det. Jag fick veta saker so jag har som vanor. Tex. att jag alltid går på tå när jag går ut från grupper (om jag ska gå på toa eller så). Förmodligen för att inte höras eller störa. Helt sjukt vad man gör. och att jag ofta "trummar" med fingrarna över mun när jag pratar i grupperna. Och det har jag tänkt på sen och jag gör det. varför gör jag så? Jag vet inte varför.

Så mycke bra kom ut från fördjupningen. Jag grinade och pratade, grinade och pratade. och är det något jag har med mig så är det att det är bra att gråta och visa sin känslor.