Vet inte riktigt vad jag känner just nu. Är bara ett enda stort tomrum.

Men de är väl okej de oxå antar jag. Eller hur? Att inte veta vad jag känner är jag rätt bra på. Jag vet att jag känner nånting för magen drar ihop sig varje gång. Men vad är själva känslan?

När jag började med all medicin för typ ett och ett halvt år sen så slutade jag att känna. Medicinen tog över hela mitt liv. "Känner du dig konstig? Ta ett piller till vettja" Och vad var de för liv? Jag ville så gärna känna igen att jag satte ut de själv, vilket inte fungerade. Jag började känna för mycke då iställe. Så de var ju bara till att börja knapra piller igen.

Men sen när jag fick ta bort dom på riktigt (och på rätt sätt) så viste jag inte vad jag kände helt plötsligt. Jag kände mig som en nyfödd unge igen som skriker ut alla känslor. För att dom vet inte vad de är som händer. Lite så känner jag. Jag vet inte vad jag känner. Så jag vill bara skrika ut som iställe. Men så kan ju inte göra, för att jag inte är någon nyfödd.

Hoppas verkligen att de ska bli bättre nu när jag jobbar mycke me de hos UV. Så om ni hör någon skrika så är de bara jag som försöker lära känna mina känslor=)