Nu e jag tillbaka igen av en liten svaka.

Har ej kunnat använda min älskling efter ett litet missöde under nyårnatten. (champange inblandat) Men med ett tangentbord ikopplat å funkar de fin fint.

Så en hel halv månad har gått av de här året. redan. Helt galet.



Efter förra inlägget när jag var på komunen har väl inget nytt hänt på den fronten.
Träffade då biståndshandläggaren men kom inte ihåg en jota av vad hon frågade eller vad jag svarade. Allt är som en enda stor gröt av den träffen. va jag minns va att jag skulle få hem en amanställning av samtalet för att jag ska kunna godkänna innan ett beslut tas. Och än har jag inte hört nåt. Jag håller alla mina tjugoåtta tummar för att de ska komma imorrn.


Men när jag stod där utanför komunen och väntade på min Minerva-kontakt funderade jag på att bara springa därifrån. Jag var så atans nervös. Så rädd. Visste ingenting om hur de skulle gå till vad dom skulle fråga. Hur hon såg ut hon jag skulle träffa. Allt kände som tterror. Psykikt terror. Och de känns de som fortfarande. Jag har i stort sätt min närmate framtid i deras händer. Och som de kontrollfreak jag är så känn de som en ren och skär terror.


Nu får vi väl se vad som händer här näst. Jag jobbar på om vanligt tre timmar/dag. Och jag hoppas på att jag får fortsatt praktik via komunen. Vi får hålla alla våra tummar tillsamman.