De känns som när jag precis hade börjat min praktik i mars.

Jag jobbar, kommer hem helt död, sover, är fortfarade helt död, går och sover för natten.
De känns som att jag inte har något riktigt liv. Jag bara står och går på tomgång. Och de gillas inte.
Jag orkar ju fan inte med att ha något annat liv. De som hade börjat kännas så bra innan sommaren, jag kände att livet sakta började återfinna sig. Men nu känns de som att jag är tillbaka på ruta ett igen.

Är lite nervös över hur de komme bli fram mot hösten. Nu när Minerva-gruppen inte kommer finnas kvar längre.
Pratade me dom där igår och de kommer finnas kvar själva tänket men de kommer sitta fyra coacher på kommunensom ska hjälpa till och min handläggare kommer inte att finnas kvar där så nu blir de ännu mer nytt folk som jag ska lära känna och bygga upp ett förtroende me. Jag blir bara så trött på allt. Man kstas hit och man kastas dit och inget riktigt fotfäste nånstans. De e ju så man får ont i huvet. Jag hoppas bara att jag får vara kvar på min praktikplats. För jag trivs så himla bra där med alla.


Så här känns de just nu inför hur de ska bli.