Sitte på el jobbo.
Lunch. Jag snikar inte ifrån (om ni undrade). Jag är helt och hållet laglig i den frågan.=)


Har ej berättat att jag har gått upp i tid. Jobbar numera enbart luncher. Så jag börjar 9.30 var dag. och två dagar slutar jag ett (jobbar då tre timmar) och tre dagar jobbar jag till två (fyra timmar). Så man kan säga att jag jobbar halvtid numera. Helt galet. 50%.

Denna höjning har faktiskt inte kännts lika mycke. Inte när jag vart här. Men sen när jag komme hem och lugnar ner mig smyger tröttheten på. Men de bli väl bättre me de oxå så småningom.


Senare ska vi (jag å mamman) på kalas. Kusinsambon fyller år. Så de bli tårta för hela slanten.

Idag när jag var på el jobbo så fick jag ett trevligt litet samtal från los kommunos.


Min första tanke va; "Ahhhhhh, jag har blive bönhörd" Och insåg ganska snabbt att så faktiskt va falle. De va en av biståndshandläggarna som ringde upp mig om hela bistånds-sökar-praktik-grejen. En himla trevlig kvinna faktiskt. Ofta´st tycker jag att kommungubbar brukar kännas lite översittiga. Men inte hon int. Nej nej. Hon va trevli hon.


Men till saken igen, jag har nu fått en tid bokad hos denne kvinna för en liten intervju eller va man ska säga. Så att hon har något att gå på när hon utreder mig. Så efter all julledighet i början på januari ska jag dit me min minerva-kontakt.


Jag känner att de kan bli bra nu. Jag fick svar på min ansökan relativt snabbt ändå (en månad ungefär). Gudarna kanske e på min sida nu. Jag håller min tumme på att dom e me mig nästa år oxå.

De känns som när jag precis hade börjat min praktik i mars.

Jag jobbar, kommer hem helt död, sover, är fortfarade helt död, går och sover för natten.
De känns som att jag inte har något riktigt liv. Jag bara står och går på tomgång. Och de gillas inte.
Jag orkar ju fan inte med att ha något annat liv. De som hade börjat kännas så bra innan sommaren, jag kände att livet sakta började återfinna sig. Men nu känns de som att jag är tillbaka på ruta ett igen.

Är lite nervös över hur de komme bli fram mot hösten. Nu när Minerva-gruppen inte kommer finnas kvar längre.
Pratade me dom där igår och de kommer finnas kvar själva tänket men de kommer sitta fyra coacher på kommunensom ska hjälpa till och min handläggare kommer inte att finnas kvar där så nu blir de ännu mer nytt folk som jag ska lära känna och bygga upp ett förtroende me. Jag blir bara så trött på allt. Man kstas hit och man kastas dit och inget riktigt fotfäste nånstans. De e ju så man får ont i huvet. Jag hoppas bara att jag får vara kvar på min praktikplats. För jag trivs så himla bra där med alla.


Så här känns de just nu inför hur de ska bli.

Så va de slut på ledigheten. Slut på de lilla roliga.

Nä de va roligt att vara tillbaka oxå. Bara de att de var inga barn idag. Noll, slut, finito.
Så vi var bara personal idag. Iallafall fram till att jag slutade.

Men ialla fulla fall så har jag ju kvar min plats där nu en månad. Sen har jag försökt få tag på Minerva. Men fick inge svar så jag lämnade ett medelande iallafall. Så då vet hon ju att jag har ringt. Jag hoppas att allt går vägen nu och jag får fortsätta. Hon viste ju själv inte så mycke innan sommaren. Hon hade ju skrivit me mig för minerva-gruppen ville ha kvar mig. Så vi får väl se vad de högre makterna säger.

Och de värsta är att jag inte kan säga till om så mycke heller. Accepterar inte jag de här så är de "bye bye, gå på arbetsförmedlingen och sök heltidsjobb då." Och de går ju inte. Att gå från 13 tim/vecka till 40 tim/vecka funkar inte för mig. Jag skulle bli helt galen och gå in i väggen. Nä skynda långsammt ska man göra. Man ska inte stressa så här i världen. De man inte hinner idag hinner man imorgon. De e nåt jag har fått lära mig.

Och nu får jag ju verkligen träna på att släppa kontrollen. Jag som har sånt stort kontrollbehov. De går inte nu för jag har inte den makten att kunna bestämma nu. Jag måste lämna över de här till Minerva-gruppen och hoppas på att dom gör vad dom kan för mig. Vilket jag oxå tror att dom gör.

Jag litar på dom.

Har en något bättre dag idag. Känner mig lite tom. Desutom så har jag inte riktigt tid att må bajs. För nu börjar ännu en jobbvecka.
Och mår jag bajs kommer ungarna att märka av de.

Förästen så hinner man inte tänka så mycke på hur man mår när man väl kommer dit. För barnen drar i en på en gång. Och dom hitter på så mycke så man hinner int. Rätt så skönt faktiskt. Med ett annat jobb tror jag att jag hade haft tid att oroa mig mer under timmarn jag hade vart där. På en förskola kan man inte tänka så mycke eller värdera allt som händer. Skulle jag göra de så skulle jag ha vart galen vi de här lage. (Galen är jag ju i vanliga fall oxå men. . .)